Heppårre!

Livet och tiden flyter på, man införskaffar sig saker, bygger relationer, får upp en vardag och efter en viss tid anser man att nu tar livet sin form. Man får kontroll på saker och ting, allting känns stabilt.

Jag har nyligen firat min födelsedag, och jag funderar seriöst på att flytta denna dag eftersom den inte bär något annat än otur med sig. I år var det en känslomässigt tung dag på många sätt som inte behöver tas upp här och jag kände mig rätt nere hela dagen. Vänner och familj gjorde givetvis sitt bästa för att lätta upp det hela, och de gjorde ett fantastiskt jobb måste jag säga :). I alla fall, när jag skulle fira med min familj bjöds det på middag och jag gick in i ett rum brevid för att tala i telefon. När jag är inne i rummet så hör jag att ett av mina syskonbarn hostar, och hostar och hostar och hostar. Eftersom det är ungefär 20 vuxna där ute känner jag inte att jag har bråttom ut. Men jag hör att den där hostan ger inte med sig, så jag öppnar dörren och frågar vad det är som händer. Då visar det sig att min brorsdotter på 1,5 år har kommit åt en skål med massa jordnötter och satt i halsen. Det är helt värdelöst av oss att ställa skålen så att hon når den, och jag kan lova att det kommer knappast hända igen att den står så pass lågt. Jag har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv, man står där, alla vet vad felet är och vad som behövs för att det ska underlätta, men man kan inte göra nåt. Den känslan är något av det värsta jag känt. Hennes far lyckas dock få henne att kräkas och det mesta kommer ut, men man hör på andningen att det fortfarande rosslar och hon hostar fortfarande. Allt är inte ute. Nu kan hon dock andas även om hon fortfarande är väldigt ledsen och orolig. Grejjen med nötter är att de drar åt sig vätska, sitter den fast i halsen så sväller den så småningom upp och blir större.

Min syster jobbar på sjukhus så hon ringer runt lite och ser till att de kan komma in direkt utan att behöva vänta osv. Det slutar med att hon röntgas och opereras där de suger ut nöten. Efteråt säger läkaren att hon fattar inte att hon kunde andas. Den satt verkligen mitt i vägen och en del hade kommit in i lungan, så hon borde vara död nu. Hon sa att hon aldrig sett nåt liknande.

Det har nyligen gått bort ett barn i familjen, så detta var en sjuk lättnad att hon klarade sig. Dessa händelser är väckarklockor om vad som faktiskt är väsentligt och vad som egentligen inte spelar någon som helst roll. Det stärker oss också som individer och familj,"det som inte dödar en stärker en".

Ta vara på den tid ni fått, och ta hand om era nära och kära. Visa den här sjukt korrupta världen vad som faktiskt betyder något i grund och botten. Kärlek och enighet rockar sönder :).

Ha en underbar kväll! 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

"Endast döda fiskar simmar med strömmen"

Hej, de få trogna läsare som utom mitt förstånd fortfarande finns kvar!   Man ska inte använda sig av ytterligheter, men jag måste nog sträcka mig så pass och uttrycka mig så simpelt som "otroligt ofta" när det kommer till söndagarnas väder. Det är n...

Monotont = enformig, entonig

Heppårre!   Vill börja med att be om ursäkt för att denna blogg inte blivit vad jag tänkt mig. Det behövs en rejäl uppryckning från min sida för att jag ens ska klara godkänt. Jag lovar dock att anstränga mig något mer än vad jag gjort hittills.   I ...

"Here's to the crazy ones, the misfits, the rebells, the troublemakers. The round pegs in the square holes. The ones who see things differently. They are not fond of rules and they have no respect for the status quo.   You can quote them, disagre...